I torsdags var jag tokinspirerad av både Arbetskvällen på barnens förskola och Arga Snickaren. Jag kände att - NU! - nu skulle jag banne mig ta tag i ett av alla projekt vi har på huset. Jag skulle bli Fröken Handywoman och liksom bara fixa något. Så att sambon kunde komma hem från sitt energikrävande jobb, ta en öl med sig ut på altanen och få sig en riktig överraskning. Det var min plan.
Jag skulle grunda altanräcket. Japp, det skulle jag. Minsann. Hur svårt kan det vara? Jag är dessutom dotter till, enligt ryktet, en av stans bästa målare (då det begav sig) och syster till en annan av dem. De måste ju bara ligga där i mina blodådror och min ryggmärg och osa, målarskillsena. Så jag lämnade småbarn på dagis, svidade om, satte på hög popig musik, hämtade en hink med grundfärg i källaren och skred till verket. Och det gick så bra. Det gick så in i bombens bra. Jag visste att alla som någonsin skulle se detta altanräcke skulle häpna. Ett sånt mästerverk! Visserligen bara grundfärgen. Men grunden är ju det allra viktigaste. Det vet ju alla.
Resultatet var, som jag antar framgår, över förväntan. Skitsnyggt. För att vara grundfärg då.
Mäkta nöjd frågar jag sambon om han är impad. Om han tycker att det är fint. Om jag är duktigast i hela världen. Jo, nickar han, det ser ju bra ut det där. Fast jag anar en viss tvekan mitt där i det svallande berömmet. Det sägs liksom inte med den där kärleksfulla blicken, det där stora leendet och rösten låter inte alls speciellt glad överhuvudtaget. Lite så där med låtsad nonchalans frågar han var jag hittade grundfärgen. Och jag vet att jag använde grundfärg. Jag lusläste den där burken och tittade på exakt alla brukar i hela rummet. Visserligen hade det runnit lite färg ner över en del av texten på burken. Men jag är inte dum, jag kan sätta ihop ett halvt ord med ett annat och fatta galoppen. Så jag lugnar honom med att jag väldigt noggrant valt ut rätt burk från hans "verkstad" i källaren. Och ungefär här börjar sambons blodådror bli väldigt bulliga och synliga...
Vår källare är för stor. Det finns för många rum. Man kan inte kläcka ur sig att det finns grundfärg i "förrådet" och sedan tro att jag ska gå till rätt förråd. Vi har tre förråd där nere. Visserligen benämda "under altanen-förrådet", "mitt/ditt rum" (beroende på vem som talar, mitt/ditt = sambons) och så slutligen "förrådet". Men ändå. Liksom. Förväntas jag verkligen lyssna på alla ord han säger?
Jag har alltså grundat altanräcket med inomhusgrundfärg. För snickerier. På tryckimpregnerat trä. Ja, mig säger det inte så mycket. Grundfärg som grundfärg. Men jag har förstått av sambon att det inte är bra. Inte alls bra. Min far har nämligen uttryckt hur otroligt viktigt det är att man grundar tryckimpregnerat trä med just den där grundfärgen vi har i "förrådet". Och ni minns kanske att han en gång i tiden var stans bästa målare? Så det som skulle bli en härlig överraskning till min hårt arbetande överstressade sambo blev platt fall och pannkaka mucho.
Undrar vad Anders Öfvergård skulle säga om det här? "Det är så jävla korkat! Du är så jävla korkad! Man får inte göra så här!"
Dessutom hade jag penslar lite här och var och spillde lite färg på ett av våra utebord.
1 kommentar:
Jag och hundens husse har satt ord på det där beteendet - inte ditt, Mattias'. ;) Det är ju inte som att det får en mer sugen på att försöka göra nåt handlingskraftigt - en överraskning eller så. Vem vill måla huset/kratta gräsmattan/bygga en helikopter/vad vet jag när det alltid blir gnäll efteråt?
Husse kom in genom ytterdörren när jag storstädat i två dagar - långt utöver vad mina värkande händer tillåter, men jag sket i dem - jag hade slängt saker (vilket är jättesvårt för mig, hamstern), flyttat grunkor, möblerat om i liten skala. Och jag säger till honom: "Titta vad jag har jobbat! Visst är det fint!" (för det går inte att subtilt be honom om komplimanger, då blir det inga.)
"Mmm, det är fint, sa han, men den där byrån som står på högkant då?"
"Hur ska jag kunna flytta på den, den väger ton? Och varför kan du inte bara berömma det jag har gjort istället för att klanka ner på det enda ogjorda?"
Som mamman i 2 1/2 Män. Evelyn. Så vi kallar det beteendet för att göra en Evelyn.
Numera gnäller husse på att han inte får säga vad han vill. Varpå jag frågar varför han bara vill säga taskiga saker, varför han inte måste bita sig lika hårt i tungan för att inte säga snälla saker till folk.
Det är för övrigt ett problem jag har. ;) Om jag ser nån med snygg kappa/läcker frisyr/mysig balkong/whatever så talar jag om det, och så får man ju inte göra i Sverige....
Skicka en kommentar