Bleep bleep

Jag känner mig inte så skämtsam nu. Det är därför det går så trögt med bloggandet. Allt jag vill skriva om platsar bättre i den låsta bloggen. Jag vill bara vara personlig nu, inte ytlig och blajblajig. Häromdagen la jag ut ett inlägg som jag ganska snabbt raderade. Några kanske hann se det, jag vet inte. Jag ville testa att lägga ut det i offentlighetens öga, men jag var inte alls redo. Jag vet, i ärlighetens namn, inte riktigt vilka som läser. Jag tror att jag har nuddat vid det här förut, att samma personer kommenterar, att det naturligtvis inte finns något som heter kommentarstvång. Men det känns lite magstarkt att lägga ut alltför personliga saker när jag inte vet vilka de där tysta läsarna är. Konstigt nog. För en gång i tiden brydde jag mig inte alls.

Mymlan (visst var det väl hon? Rätta mig, någon som minns bättre.) skrev om det här tidigare *- att avsaknaden av kommentarer får en att fylla i med egna kommentarer från de tysta läsarna. Och de kommentarerna är alltid kritiska. Att, även om det inte är så i själva verket, så är ingen kommentar att likställa med misstycke. Även om tre kommenterar, men ännu fler läst (vilket räknaren avslöjar) så räknas på något sätt alla de där som läst, men inte kommenterat, mer. Ja, en väldigt fri översättning av Mymlans inlägg, men hursomhelst. Summan av kardemumman av min tolkning av hennes inlägg. Om man så vill.

Om det gick skulle jag vilja ha ett upprop. Alla som läser, räck upp en hand! Inte för att det egentligen skulle spela någon roll. Det finns ju en viss trygghet i att inte veta också. Vissa personer kan få en att vilja censurera det mest banala. Av någon anledning. Och jag har ju valt att ha kvar den öppna bloggen av en anledning. Jag tycker om att skriva och jag vill bli läst. Annars hade jag ju aldrig börjat blogga till att börja med. Det är roligt när både folk jag känner och folk jag inte känner lämnar kommentarer. Naturligtvis smickrande när icke-bekanta läser för att de tycker att de finner något intressant eller roande med att läsa. De icke-bekanta är ju aldrig något problem egentligen. Det är ju de man känner mer eller mindre som man vill censurera sig för.

Så jag fortsätter skriva mina inlägg i huvudet. Vissa hamnar i den låsta bloggen, vissa stannar i huvudet. Medan jag funderar vidare över hur öppen jag vill vara. Strunta i vad folk ska tycka eller fortsätta med blaj?

-------------------------------------------------
* Egentligen tror jag att jag menar ett annat inlägg (eller någon annan person?), men hon nämner det ändå i det här inlägget också:
"Tystnad är det värsta som finns, för i den gömmer sig förutfattade meningar, i tystnaden gömmer sig de där åsikterna och vetskaperna som jag alltid undrat över."