Brist på röst

Jag har slarvat bort rösten. Enormt frustrerande och irriterande. Jag tar i och tar i, men jag låter som en trettonårig pubertetspojk. Rösten svajar hit och dit och helt plötsligt kommer inget som helst ljud. Och vips, så skjuter rösten iväg i höjden och jag nästan skriker ut ett halvt ord. Innan det blir tyst igen. Däremellan låter jag lite som Bonnie Tyler. En sjuk Bonnie Tyler. En kollega frågade om jag skulle sjunga lite italienska powerballader. Och ja, jag låter lite som hon... hon... äh, nini-nånting. Fast när jag skulle sjunga imorse, och lite på jobbet, då lät jag inte alls speciellt mycket som Bonnie Tyler. Eller hon nini-nånting. Det lät faktiskt inte så mycket alls. Pip - tyst - pip. Nåja. I huvudet låter det himla bra, i alla fall.

Jag har en förmåga att tappa rösten. Det händer rätt ofta. Just nu när jag skriver det här känns det som att jag rätt nyligt skrivit ett liknande inlägg faktiskt. För nu tänkte jag glida över till när jag tappade hörseln - och det känns kusligt mycket som att jag nyss skrivit precis det här inlägget. Eller har jag knaprat för mycket alvedon nu? Skitsamma. Jag känner mig inspirerad nu, så nu skriver jag ändå. Jag tappade alltså hörseln. Hör och häpna. Det kan man också göra när man är förkyld. Tydligen. Då får man något som kallas öronkatarr. Och blir stendöv. Läkaren påstod att jag hade något som liknade Atlanten bakom mina trumhinnor. Va?, sa jag.

Det låter ju lite skoj så här i efterhand, men det var inte roligt någonstans just då. Eller jo, jag skrattade en hel del faktiskt. Vad sjutton ska man göra liksom? Men jag såg en annons i tidningen en dag där det stod "Känner du dig utanför?" med Hörselskadades Riksförbund som avsändare. Svaret var japp, shopp, jomenvisst! Jag lunchade med mina kompisar. Spännande. De pratade skvaller och hemligheter och sånt man helst pratar lite tyst om. "VAD SÄGER NI?", ropade döva pensionärtanten. "HAR HAN VARIT MED HENNE?!". Ja, det funkade ju inte. Om man säger så. Så jag gav upp, åt min mat och satt tyst i min lilla bubbla. Jag var på möten på jobbet. Det spelade ingen roll om jag så satt i knät på personen som försökte lära/utbyta/fråga nåt, för allt jag såg var läppar som rörde sig. Det var iofs lite roligt att försöka slipa lite på läppläsarskillsen. Men inte så roligt. Hemma fick numera sambon stoppa öronproppar i öronen när vi tittade på tv. Volymen som tidigare legat runt 24, låg numera runt 65-70. Det är HÖGT. Ifall ni inte förstod det. Stackars M:s trumhinnor höll på att sprängas, och han var nära en "det våras för..."-död (fast vilken "det våras för"-film det är minns jag inte, men den där en man mördas genom att bilradion sätts på högsta volym, och han blir inlåst i bilen). Och jag satt där - nöjd och belåten. Aaaaah, tänk om alla kunde prata så här med liiiite större bokstäver...

Eftersom jag är den jag är, och inte gärna går till farbror doktorn - så tog det ett tag innan jag på allvar tog tag i min dövhet och sökte hjälp. Hur länge kan jag faktiskt inte säga just nu, det skulle ha kunnat vara två månader. Eller så var det två veckor. Hursomhelst så var det en evighet, både för mig som döv och för M som volymtorterades. Och jag botades faktiskt med ett par ljus. Japp, du läste rätt. Ett par ljus. I öronen. Det såg inte klokt ut och det var inte speciellt bekvämt. Men det var värt det. Ut ur bubblan. Ut ur dimman. Och M kunde äntligen slappna av i sina trumhinnor.