...i hela kroppen. Det tar på en att sitta vid en dator hela dagen och skyffla papper. Det är fortfarande roligt, men ack ack så tjafsiga vissa ärenden är. Och den här veckan har jag tydligen bara sådana ärenden. Ingenting tycks vilja lämna mitt bord som en enkel registrering eller i alla fall snabbt hamna i hyllan med ett snabbskrivet föreläggande. Nix pix! Det ska forskas och grottas och vara krångliga fel. Aj do nått lajk.
Hursomhelst. Idag ringde en kund. En envis, oförstående, uppretad kund. Jag förklarade och förklarade. Han upprepade och upprepade. Samma sak. Om och om igen. Till slut började jag märka hur min "rumbo" började skruva på sig och gestikulera åt mig. Jag kunde inte titta på honom för då skulle jag tappa koncentrationen (det krävdes en hel del av det för att kunna hålla humör och fokus). Innan samtalet äntligen var över hade jag blivit kallad både lögnare och hysterika. Eller ja, det där sista hittade jag på själv. Men andemeningen är densamma. Han tyckte att jag överdrev. Allt var bara "crazzzy" (sagt med ett onaturligt ljudande z). "Det här är ju crazzzy!", "Men det verkar ju crazzzy!"...
Allt detta minutrarna innan lunch. Jag var dödshungrig och hade dessutom en tid att passa. Trots att jag berättade ingående hur han skulle gå tillväga för att eventuellt kunna gå vidare med sitt ärende, ansåg han att han inte fick någon hjälp av mig. Så till slut tackade han äntligen för ingenting och la på.
Gaaaah!
Det var ett lindrigt samtal egentligen. Med tanke på hur extremt "trevliga" vissa kan vara. Men jag är ovan sånt här. När jag pratar barnbajskonsistens och sov- och mattider är jag van att folk förstår. Det är aldrig någon som ifrågasätter mina påståenden eller ber mig förklara samma sak om och om igen in i minsta detalj.
Jag tröstade mig i alla fall med en nachotallrik. Mumsigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar