Treåringen är en omtänksam storebror. I torsdags innan vi lämnade hemmet för att gå till dagis, hörde jag honom säga till lillasyster:
"Mamma jobba dad, E. Inte du vara lessen på dadis idad?" [översättning: Mamma ska jobba idag. Inte du vara ledsen på dagis idag?]
Ettåringen mumlade "mmm" till svar. Fast hon gjorde inte riktigt som hon lovade. Storebror blir aningens bekymrad över sin yngre systers förtvivlan vid dagislämningen. Han försöker att få henne på bättre humör och tjoar om att de ska gå till fönstret och vinka. Så det är så våra lämningar ser ut nu. Treåringen som överlyckligt vill vinka i fönstret och ettåringen som gråter hjärtskärande. Men det är väldigt gulligt att se vad mån storebror är om att lillasyster ska ha det bra.
För övrigt går det väldigt bra under dagarna trots att de går mååånga, lååånga ovana timmar på dagis numera. Dessutom går det bra för mig på jobbet. Så länge jag nu får ha det kvar... Varsel på gång, och det känns som att jag hänger ganska löst. Både pga att det finns mest handläggare på vår avdelning (och därför kan man ju tänka sig att de tänker att det är rätt ställe att sålla bort lite), och pga att det är så många "gammelhöns" så att mina snart 9 år på verket är rätt fjuttiga. De nya som kommit efter mig har antingen tidigare statliga tjänster att plussa på sina år med, eller så har de hunnit sluta redan. Eller bytt upp sig till "högre" tjänst. Hmm. Jag väljer allt som oftast att stoppa fingrarna i öronen och stoppa huvudet i sanden. För det känns INTE bra, men än så länge vet vi inget. Frustrerande situation.
Hursomhaver. Jobbet känns roligt igen. Själva arbetsuppgifterna alltså. Jag är taggad till tusen för att visa att jag kan och borde behållas. Men frågan är om tiden finns... Ja, skitsamma. Jag ska inte ta ut något i förskott. Det som sker, det sker. Que será será. Om jag blir en av de som får gå, så kanske det betyder att det väntar något bättre?
Ja, nä, usch. Jag skriver inget mer om det där nu. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar