Lättrörd

Idag har jag och småttingarna varit nere på stan. Inte direkt vad som var min plan för dagen. Vad som var min plan för dagen var... typ ingenting. Men en dag på stan i tryckande medelhavsvärme var det inte i alla fall. Nåja. Nu blev det så. Barnen växlade mellan att vara glada och tycka att livet lekte, och att vara gnälliga, tjuriga och allmänt envisa (på det negativa sättet). Så jag kände mig aningens schizofren där. Ömsom skratt och tjohej och ömsom mutor och ultimatum. I och för sig ser väl dagarna ut ungefär så mest för jämnan.

Hursomhaver. Det var uppträdande på stan, eftersom det idag är en torsdag i juli. Det betyder nämligen festligheter i Söderhamn. Trivsel på stan på dan och trivsel på Berget på kvällen. Så ska man tillbringa en dag på stan, så kan det ju med fördel vara en torsdag. Även om det är en tokvarm sådan. Ja, skitsamma. Nu ska jag komma till saken. Det var uppträdanden. Först av förvånansvärt duktiga tjejer som sjöng (ja, sorry, men oftast är det flickor som sjunger lite svajigt och ibland hellre än bra), och sedan av Bumpy Feet (som dansar, för de som inte vet det). Och jag vet inte vad det är med mig - jag börjar nästan alltid gråta när jag ser duktigt folk uppträda. Hur konstigt som helst. Det går gråtvågor genom hela kroppen, och helst skulle jag vilja begrava ansiktet i händerna en stund och gråta en fulgråt. Vet verkligen inte varför. Jag blir bara så rörd, av någon anledning. Så jag försöker prata bort det där gråtbegäret, med resultatet att rösten blir helt grötig och konstig. Dessutom säger jag bara konstiga saker, för jag pratar enbart för pratandets skull.

Fick sällskap av Å efter en stund, och precis när jag sa att jag höll på att börja gråta, började hon berätta för mig att hon höll på att börja gråta. Lite lustigt. Jag är tydligen inte ensam om att vara knasig.