Jag får nog äta upp de här orden både en och två och femtioelva gånger - men jag vill börja jobba igen så att jag får lite lugn och ro! Mitt huvud svämmar över av barnröster som försöker överrösta varandra. Pust!
Det har varit en rätt intensiv vecka med besök och utflykter varje dag. Jag och barnen, 24/7 (nej, inte datumet). Missförstå mig rätt - mina barn är sötast i världen och bäst på alla sätt och vis. De är bara väldigt envisa, högljudda och duktiga på att krama minsta droppe energi ur sin moder.
Om jag vore mindre trött skulle jag skriva om nåt mer intressant. Det får bli en annan dag.
Idag var det Järvsjön som blev vårt utflyktsmål. Köpte med mig sallader och dricka på Shell. När vi kom fram var vi helt ensamma! Superhärligt! Det dök upp några fler familjer under dagens lopp, men det var aldrig fler än vi och två familjer till, åt gången. Så barnen kunde ju bada helt obehindrat. Jag försökte mig på att fiska med Treåringens håv. Voj, voj. Inte det lättaste. Jag tog håven med övertygelse om att jag bara behövde sträcka ut den lite nonchalant och visa upp minst tre sprattlande firrar däri. Jag har en tendens att ha bra självförtroende så där. Ett konstigt drag, för det visar sig alltid att jag inte har minsta lilla anledning att ha så där bra självförtroende. Man tycker att man borde lära sig någon gång. Men icke då. Så det blev ingen fisk. Jag hade svårt att ge upp. Men när jag märkte att jag släppte Ettåringens hand och liksom glömde bort att hon stod bredvid mig ganska långt ut (för henne) i vattnet, för att jag hade rätt bra chans (trodde jag) att fånga en fisk - då insåg jag att jag nog kanske gick lite för långt i min fiskjakt. Nog för att det vore häftigt att kunna hiva upp den där håven med en fiskjäkel i den och liksom skrika över hela (tomma) stranden så att ingen missade det - men eventuellt inte så häftigt om det vore på bekostnad av min Ettåring. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar