Bad och sol

Nu tänkte ju jag skriva, och naturligtvis börjar barnen kivas då. Alldeles nyss var det tyst och fridsamt som aldrig förr. Är det inte typiskt?

Nåja, jag testar och ser om det går över. Idag har vi tagit en tur ut till Stenö. Ettåringen badade som om hon aldrig någonsin har tyckt att både sanden och vattnet därute är ungefär det värsta som finns. Idag var det helskoj. Hon doppade stjärten ungefär femtioelva gånger innan hon tyckte att hon hade blivit blöt nog att börja leka. Man måste ju känna sig fram. Storebrodern den yngre badade också på. Så det blev en ytterst lugn stranddag för mamman. Barnen var så nöjda, så min närvaro var lite överflödig. Vi hade ju både sällskap av farmorn och farfarn, plus kusiner med tillhörande mamma. Det syns dåligt på bilden, men Ettåringen drog runt med farfarn ute i vattnet. Treåringen hade fullt upp med kussarna. Men det fångades av någon anledning inte på bild.

Jag tycker att det är tok för mycket klagomål på denna sommar. Jag har upplevt den som riktigt fin! Men det verkar jag vara ensam om. Att man ens har bränt sig i solen överhuvudtaget, kvalificerar ju en sommar i kategorin Fin (alternativt blivit fint solbränd om man är smartare än jag och faktiskt använder solskyddsfaktor som man ska).

Nej, om man skulle ta sig en kopp kaffe och en av alla miljarders chokladbitar vi har i matkällarn? Någon måste ju äta upp dem. Jag vet inte, men jag verkar vara den enda som inte kan glömma bort att de ligger där. Konstigt.