Två små harar

Påsken är här. För den som har missat det. Jag tänkte att jag skulle vara så där skojigt påskig på barnens sista dagisdag innan påskhelgen, så jag tog på barnen en varsin tröja med kaniner på. Ja, som då blev påskharar, alltså. De var extremt stolta och gick runt med putande magar för att alla skulle se ordentligt att de hade påskharar på sig. Vad jag inte hade förutsett var dock att barnen (läs: Treåringen) skulle börja leka "vi är harar och kallar du oss för något annat än 'haren' så tänker vi gråta blod". För sådana är barn i dessa åldrar. Treåringen är ju då egentligen snart Fyraåringen. Och visst, det är en irriterande lek, men ändock något man kan leva med. Förutom när man är sen och således har bråttom att komma iväg någonstans. Läs följande dialog:

Jag: Treåringen, hoppa i overallen!

Treåringen: Jag heter HAREN!

Jag: Okej, haren hoppa i overallen!

Tvååringen: Ä dä?

Jag: Det är Treåringens mössa.

Treåringen: Jag heter HAREN!

Jag: Ja, just ja - det är harens mössa.

Jag två sekunder senare: Treåringen, hoppa i overallen nu då.

Treåringen: Jag heter HAAAAAAREN!

Jag: Haren kliv i overallen.

Jag fortsätter: Tvååringen, sätt dig ner och ta på dig byxorna.

Treåringen: Hon heter HAREN!

Jag: [ignorerar]

Treåringen: Hon heter HAREN!

Jag: [ignorerar vidare]

Treåringen: HON HETER HAAAAAAREN!!

Jag: Haren sätt dig ner och ta på dig byxorna.

Ni fattar. Jag råkar hamna i dessa situationer trots att jag familjeverkstädar. Påklädning är ju ett kapitel för sig. Treåringen (som egentligen är Fyraåringen) kan verkligen klä på sig själv, så vi jobbar på att bita oss i tungan och knyta nävarna femtioelva gånger istället för att hjälpa till. Tvååringen är Fröken Kan Själv, så henne får man inte hjälpa. Däremot får man ju x antal gånger per påklädningstillfälle påminna henne om av vilken anledning man befinner sig i hallen. Och eftersom barnen är två till antalet använder man väldigt ofta deras namn. Väldigt ofta. För att inte säga väääääldigt ofta. Så dialogen ovan är ungefär en tiondel av den faktiska dialogen.

Ibland blir jag lite stolt över mitt tålamod. Att jag kan hålla mig lugn och sansad, eftersom det är ungefär lika lätt att bli ett skrikande monster, eller ett kolli som sätter sig och vaggar fram och tillbaka och mumlar lite osammanhängande. Det är skönt att veta att riktigt så nära nervsammanbrottet är jag ju inte. Upplyftande insikt.

Jag avslutar med dagens fynd! En påskkyckling skapad av naturen herself:

Glad påsk!