Livet går liksom bara vidare och vidare. Dagarna flyger fram i raketfart just nu. Den ena soliga dagen efter den andra (utom idag då). Man hetsar för att hinna njuta och har dåligt samvete över alla de där sakerna man lägger åt sidan.
Jag njuter enbart av de här vårdagarna för att jag förtränger allt det där jag måste göra. Jag stoppar huvudet i sanden, vänder ansiktet mot solen och tänker bara "lalalalalaaaaabingo". Det känns lite så där att ha satsat allt på ett kort nu, och tanken på att stå där i slutet av juli, med endast en månad kvar av anställningen, och vara tillbaka på ruta ett... den känns helt uppåt väggarna.
Ja, suck. Det här har jag ältat förut. Den här väntan är så fruktansvärt frustrerande! Jag vill veta vad nästa steg är. NU! Utbildningen känns så klart oerhört spännande och verkligen som JAG, men helst av allt skulle jag bara vilja ha ett jobb. I tre år levde vi på sambons lön och min föräldrapenning. Nu när vi äntligen har en varsin hel lön - ja, då kommer den ena att försvinna igen och ersättas av något som liknar föräldrapenning. Igen. Oavsett om jag pluggar eller stämplar så blir det ju typ samma "inkomst". Det blir ju aningens ansträngt, om man säger så. Det vore skönt att kunna bidra med en summa som i alla fall är lite mera i närheten av sambons...
Nej, det går inte att sitta och deppa så här. Positivt tänkande var det. Att agera istället för att reagera. Ha ett halvfullt glas istället för ett halvtomt. And so on and so forth.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar