Jag måste börja med att säga att gårdagens lusinlägg var nog det mest osammanhängande jag skrivit på länge. Det kan bero på att jag fått bakslag vad gäller kvällssudderiet (ja, det går inte ens att kalla nattsudderi längre) och därmed är ett vrak om jag är vaken till 23 flera kvällar på rad. Men vet ni vad? Jag måste. Måndagskvällar är tidiga, eller får i alla fall vara tidiga. Men tisdagskvällar och onsdagskvällar har jag en 23-gräns på. Varför?, undrar ni. Jo, tisdagar innebär Desperate Housewives, Cougar Town och Christine. CT ses enbart eftersom det finns dötid innan Christine. Att missa Christine är det snudd på dödsstraff på. I mitt huvud, det vill säga. Ondagar i sin tur innebär Grey's Anatomy och Sex Rehab with Dr. Drew. Det förstnämnda är det inte bara snudd på dödsstraff på, utan dödsstraffet är ett faktum. Om jag missar, alltså. SRWDD däremot känns ju lite så där att erkänna att jag absolut vill se. Men jag skyller på att jag numera har lärt känna deltagarna och måste få se deras framsteg. Eller återfall. Oerhört rafflande.
Torsdagskvällar är i vanliga fall tidiga kvällar, men igår inföll en Familjeverkstadskväll och jag kom inte hem förrän 22. Uppstissad och fnittrig. Vilket innebar att jag var tvungen att vara vaken ytterligare en timme för att varva ner. Ergo - 23:00.
Sedan är det ju helg och då blir det ju lite si och så med tiderna. Och tv-programmen. Mitt liv, som mest kretsar kring barnens rutiner och vilka tv-program jag måste se, känns för tillfället något alldeles förfärligt trist! Jag har till och med börjat ta upp Facebooksspelerierna för att få dötiden på dagarna att gå. Jag har precis adopterat en hund på Farmville som måste matas vid samma tid varje dag i 14 dagar. Ni hör väl? Vad som händer om jag inte matar honom? Han rymmer. Jag får lite ont i magen när jag tänker på det. Han får inte rymma. Det vore ju verkligen en katastrof om något.
Gårdagskvällen innebar ju något så sällsynt som riktigt IRL-sällskap, så det var kanske inte så underligt att jag hade svårt att varva ner och landa efter något så stort.
Jag tror att det är dags att jag får ett jobb snart. Eller kommer på något att plugga. Eller åtminstone har någon slags plan som sysselsätter mig. Det finns en liiiiten liiiiiten plan. Men den förutsätter nästan ett jobb. Så då var jag tillbaka på ruta ett. How unusual...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar