Ett gammalt dagboksinlägg. Überpersonligt, men väldigt ohemligt. Den här smutsiga byken har jag tvättat offentligt förut. Så inget nytt under solen. Lite meningen med det hela, att lägga den i den ohemliga bloggen - att inte vara tyst eller hymla. För det ska man inte. Punkt slut. Jag ska dock tillägga att det inte gäller något aktuellt förhållande. För de som inte är insatta.
Here it goes:
Det var alltid bara jag. I alla år har det alltid bara varit jag. Mitt ord. Mot hans. Jag har aldrig haft någon i min ringhörna. Någon som har stått upp för mig. Det var alltid bara mitt ord mot hans.
Därför svider det i hjärtat när jag hör de här orden. De får mig att känna mig så ensam. Jag har inte ens insett att jag har saknat det. Att det är något jag har önskat så innerligt. Men så är det. Det gör ont. Att ingen stod upp för mig. Det fick jag göra själv. Trasig och svag.
Om någon hade kunnat säga de här orden om mig. Då. Där. Till honom. Det hade gjort sådan skillnad.
Men hur skulle någon ha kunnat göra det - när ingen visste?
Hon är inte nåt man får
Hon är nån man ska förtjäna
Du höll aldrig henne högt
Du låg aldrig nere på knäna
Hon är inte nåt man har
Inget att förfoga över
Du sa att hon var så svår
Men klagar för att det är över
Löftet hon gav var aldrig att vara i ditt våld
Att stå under din kontroll
Löftet hon gav rörde något annat
Men jag antar att det inte längre
Spelar någon roll
För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne
Om jag kan
För hon förtjänar hela himlen
Och en mycket bättre man
Du sa att du var beredd
Att vara storsint, att förlåta
Vad svara man på sånt?
Ska man skratta eller ska man gråta?
Du som gjort henne så illa
Ska du kalla henne brottsling nu?
Om någon nånsin ska förlåta
Är det hon, inte du
Löftet hon gav var aldrig att följa dina nycker
Att ingå i ditt spel
Löftet hon gav rörde något annat
Så hon kan inte klandras, hon gör inte något fel
För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne
Om jag kan
För hon förtjänar hela himlen
Och en mycket bättre man
Du sa att hon var så svår
Ja, helt omöjlig att förstå
Det kan nog tänkas du har rätt
Mellan er två var det så
Men nu vill du åberopa brott
Och nu säger du i raseri
Att den förräderskan har gått
Jag säger hon har gjort sig fri
Hon har gjort sig fri
Lisa Ekdahl - Hon förtjänar hela himlen
2 kommentarer:
Så sant. Skönt att höra att det hjälpte. Just då visste jag inte riktigt hur du tog emot det, ifall du bara tyckte att jag la mig i där jag inte hade nåt att göra. Jag blir lätt lite för engagerad sådana där gånger.
Men nu ler livet mot dig och det är härligt att se! :)
Kram på dig!
Sa jag nånsin att jag är dig evigt tacksam att du skrev den dagboken? jag är numera kär i den där låten och Olyckssyster, och jag hade aldrig hittat dem utan dig. Sen har den hjälpt mig ur två destruktiva förhållanden, men det tar jag lite credit för själv också. ;)O
Skicka en kommentar