Olycksdrabbad Ettåring

Det blir väldigt sporadiskt skrivet nu. Orsaken är att både jag och sambon går hemma nu. Något som resulterar i att jag måste visa mig på styva linan och vara duktig vad gäller hushållsarbete. Hela dagarna. När sambon jobbar brukar jag vara lite slapp och likgiltig - tills det är si så där en timme kvar innan han förväntas vara hemma. Då röjer jag upp och han får äran att komma hem till ett välstädat hem och en tallrik med nylagad mat på bordet. För faktum är att jag faktiskt hinner fixa till det mesta under den där timmen. En dag i veckan brukar jag städa riktigt. Ni vet, så där med dammsugare och såpvatten. Är inte det duktigt, så säg? Men nu får det där lyxlivet ligga i vila ett tag. Och med det även bloggandet, även om det inte är helt i vila.

Dessutom har jag ju börjat träna! Även om det för det mesta är skoj och känns oerhört nyttigt, så tar det en hiskelig tid! Jag hinner bara träna, äta lunch, duscha - och sen är barnens dagisdag slut!

Men det var inte alls det här jag skulle skriva om nu. Det här skulle mest vara en liten parentes i början. Så nu går vi vidare.


Ettåringen skadade sin arm tidigare i veckan. Hon vårdade den ömt och vägrade låta någon röra den. Den låg fint i knät och skyddades av den andra armens hand. Jag var fullt övertygad om att armbåge eller armen åkt ur led, så vi ringde 1177 och fick komma upp på jouren. Men nej, inget var ur led alls. Och farbror doktorn fick minsann både titta och klämma och vrida. Visserligen under gråtfyllda protester, men hon höll lydigt fram handen och lät honom hållas. Hennes små ben hoppade i mitt knä av nervös spänning. Jag fick lägga mina händer över hennes små knän och stryka lugnande.

Farbror doktorn frågade frågor och Ettåringen svarade duktigt mellan snyftningarna. Varenda fråga besvarades av lilla fröken själv. "Var gör det ont?", frågade doktorn. "Där!", hulkade Ettåringen och pekade lite obestämt på armen. Doktorn klämde på det obestämda stället och frågade: "Gör det ont här?". Men Ettåringen skakade på huvudet. Icke. "Var gör det ont då?", försökte doktorn igen. "Där!", svarade Ettåringen igen och pekade på samma obestämbara ställe på armen. Det kunde dock konstateras att ingenting kändes konstigt eller avvikande i hennes hand eller arm. Han drog och försökte rätta till en eventuellt urdragen armbågsled, men utan resultat. Den satt redan så fint på plats.

Armen lindades in i en linda och vi fick order om att avvakta under natten och komma tillbaka nästa dag om smärtan kvarstod. Doktorn vinkade och sa hejdå. Vid det här laget var en trött Ettåring alldeles utom sig av anspänningen och storgrät så tårarna sprutade åt alla håll, men ändock åkte en liten knubbig hand upp med en lätt vinkning. "Ejda!", klämde hon fram.

Hon fick en flaska välling och en dos alvedon hemma, slocknade som ett ljus och sov bättre än på många nätter. Länge sov hon också. Däremot var "aj!" det första ordet hon sa när hon väl vaknade, och resten av morgonen gick hon fortfarande med den friska handen om den onda. Hon var slö och ville mest sitta i mitt knä och gosa. Vilket är på inget sätt alls likt den Ettåring vi brukar ha här hemma på mornarna. Fröken Bus är namnet hon går under här hemma. Om hon inte klättar och hoppar och springer, står hon och dansar och sjunger eller pratar sönder öronen på oss övriga. Så 1177 fick ännu ett samtal från oss. Men nej, dit skulle vi ju inte ringa nu! Tok heller! Vårdcentralen fick vi så klart ringa till! Ja, så klart! Sagt och gjort... Knappa, knappa femtioelva siffror bara för att mötas av "Ni blir uppringda cirka tio... i... tio".

Fem i tio ringde telefonen och det var Vårdcentralen i luren som frågade exakt samma frågor som 1177, och kom fram till slutsatsen "Ni ska få en tid hos jouren!". Suck! Av vilken anledning kunde inte 1177 gett oss en tid på jouren si så där för en timme sedan?!

Nåväl. Det var ju inte direkt så att hon gick runt och vred sig i plågor även om hon var lite olik sig. Ännu en timme senare befann vi oss på jouren igen. Denna gång var både pappan och Treåringen närvarande. Det gjorde Ettåringen lite coolare och tuffare. Hon berättade stolt för de båda att doktorn minsann hade sagt "Hej, E!" när han kom in i undersökningsrummet kvällen innan. Han visste hennes namn! Vilket ju var smått otroligt. Hon började mer och mer bli sig själv. Nu när hon var rutinerad jourbesökare, och liksom visste hur ett undersökningsrum såg ut. En doktor hade hon ju minsann också sett. Livs levande dessutom. Till slut var hon så himla tuff att hon var tvungen att börja klättra både här och där. Med stöd av... japp, den oerhört smärtande handen...

Så när doktor Bosse (japp, den här gången försökte jag var lite föredömligt uppmärksam vid handhälsningen) skulle undersöka henne denna gång, då lyste alla tårar och snyftningar med sin frånvaro. Doktor Bosse vred och vände, tryckte och kände. Nemas problemas. Eller ja, mot slutet kom hon på att det ju skulle göra ont, så då snyftade hon en ytterst tillgjord snyftning efter att Dr. Bosse hade släppt handen.

Summa summarum av dessa två traumatiska dagar är att eventuellt har hon överansträngt handen eller möjligtvis fått en liiiten spricka inuti handen. Eller kan det vara så att hon minns för väl att det gjorde ont och därför är rädd att få ont igen. I vilket fall behövs ingen åtgärd. Slutet gott, allting gott. Hoppas vi.