Hysteri - nej tack!

Igår kväll blev jag sittande framför TV4 Komedis stå upp-special. Jag gillar stå upp-program av alla de slag, och i helgen har de haft stå upp-maraton. Sånt gillas. Hursomhelst. Igår kväll var det Margaret Chos tur. En hyfsat rolig tjej som är grov i munnen och frispråkig på alla sätt och vis. Kanske inte hysteriskrattrolig, men ändock. Programmet började dock inte förrän 22, och höll på i en och en halv timme. Mot slutet var jag ganska mosig och trött, och började tycka att hennes minspel var alldeles hysteriskt roligt. För det är nog det roligaste med henne - hon kan göra riktigt roliga miner. Plus att jag kände mig liiite träffad av skämtet. Hon pratade om att hon flög ofta och att hon kissar ofta. Hon tyckte att det var märkligt att folk inte flyttar på sig, om man har fönsterplats, om man säger att man vill gå på toaletten. Istället drar folk in magen allt de kan och håller andan och kippar fram "varsågod!". Samtidigt visade hon hur dessa personer ser ut.

Hysteriskt roligt, om du frågar en trött Träsktant. Riktigt hysteriskt roligt. Så där så att man skrattar och undrar om man tänker börja gråta nu. För ansiktet vill sluta le och istället dras ihop som ett russin. Och det där gapskrattet låter mer som kvidningar.

Mitt i det där traskar Treåringen upp från sin säng, stapplar in i vardagsrummet med sin kudde och sin mjukistiger. Nyvaken och yr. Jag försöker samla mig, men det går inte. Jag har precis trätt in i hysteriskrattsfasen och den är långt ifrån över. Men jag måste ju skärpa mig på något vis, så jag skratt/gråt/fniss/kvider lite över axeln och lyckas sedan vara tyst. Däremot håller mitt ansikte på med någon slags gymnastik och vet inte riktigt hur det ska se ut. Jag ömsom ler stort, ömsom ser gråtfärdig ut. Jag lyckas dock leda Treåringen in till pappan i vårt sovrum. För det är dit han brukar få gå. Väl inne i sovrummet fortsätter mitt ansikte med sitt märkliga beteende. Jag tycker att jag har fått kontroll på skrattet, men ansiktet fortsätter rycka och ögonen känns helt crazy. Stora, hysteriska. Och munnen, den pendlar mellan megaleende och darrande underläpp.

Det brister. Så klart. Jag börjar asgarva. Klämmer ur mig "nej, jag klarar inte..." och skyndar mig ut ur rummet. Fast det är bara det att det låter som att jag börjar storgråta. Sambon sätter sig upp i sängen och viskropar oroligt efter mig: "Vad är det?!". Jag stannar i dörren och försöker visa att jag skrattar, men jag tror inte riktigt att det gick fram.

Jag vet inte ens vad jag skrattar åt längre. Jag vet bara att det är helt omöjligt att sluta. Och det är helt omöjligt att skratta normalt! Funderar över om jag ska passa på att gråta en skvätt, men det går inte heller.

Att få sig ett ordentligt skratt är ju skönt. Och att gråta ut ordentligt, det är ju också skönt. Men jag vet inte vad jag tycker om den där reaktionen. Någonstans mitt emellan liksom. Varken eller. Man skrattar, men i huvudet pågår en febril tankeverksamhet som bara vill veta vad som pågår. Har jag roligt? Ska jag få ett nervöst sammanbrott? Och alla skratt därefter känns ju liksom bara så fjösiga, som att ingenting blev riktigt så där roligt igen.

Slutsats? Lagom är bäst!