Det här med hemläxor är inte min starka sida. Just nu har jag två. Nummer 1 (och naturligtvis allra viktigast) är min frisörska som tycker att jag ska spana i en frisyr på en tv-hallåa på TV4. Hon ska ha en frippa som är lite cool. Jag skulle ha gjort det till idag, för idag ska jag nämligen klippa mig. Har jag gjort det? Nix. Främst för att jag inte tittar på TV4:s nyheter, och det är tydligen där hon huserar (och nej, då är hon nog inte tv-hallåa, men struntsamma). Så jag får skylla på det. Och låtsas som att det är Rapport och Aktuellt som vinner min nyhetstörstsuppmärksamhet. I själva verket tittar jag inte på nyheter. Alls. En bieffekt av föräldraledigheten då min hjärna också fick ledigt. På obestämd tid tydligen.
Men nu till läxa nummer 2. Jag ska göra research angående en utbildning som jag har sagt att jag är intresserad av att gå. Och faktum är att jag är intresserad, men det stannar liksom där. Arbetsprover och skit hamnar i vägen och allt känns genast totalt ointressant och orealistiskt. Så jag har egentligen släppt den där utbildningen helt. Istället letar jag febrilt i hjärnan efter något annat jag kan tänkas vara intresserad av. Men vad finner jag? Inkentinken! Allt känns för stort, för svårt och för ouppnåeligt. Ge mig bara ett jobb - precis vad som helst - så jag slipper fundera på det här! Please! Fast så kommer jag på att det ju vore ganska dumt - när man har ett gyllene tillfälle att komma steget närmare det där drömjobbet. Så summa summarum blir att jag inte gör ett skit! Jag researchar inte, jag letar inte aktivt efter något annat. För vet ni vad? Jag suger på hemläxor!
Och jag älskar att prokrastinera. Allt ska göras i sista sekund, gärna med kniven på strupen. Då är jag effektiv som få. Frågan är om studier är det rätta för mig? Det känns nämligen som att hemläxor kan vara en ganska stor del där.
Jag måste banne mig väcka hjärnan igen! Det här kom vid helt fel tillfälle i mitt liv. Jag ville bara återgå till ett jobb jag kan och känner igen. Göra sånt jag redan kan och ha trevligt med mina arbetskamrater. Jag var inte alls beredd på att börja om på ruta ett, börja plugga, engagera mig i nya saker och lära känna nya människor. Jag är inte där i livet eller i sinnet. Därför stannar jag liksom av i det kända föräldraledighetslivet. Om jag blundar och håller för öronen kanske jag kan låtsas att det är det här som är meningen?
1 kommentar:
Så här känns det alltid inför stora förändringar. Jag tror att rädslan för förändringen i sig gör att du tvivlar på vad det är du vill. Men jag är helt övertygad att det kommer att bli bra vad du än bestämmer dig för. Vi får ta en barnfri lunch så kan vi bolla fram och tillbaka.
Skicka en kommentar