Rapport

Ja, här kommer rapporten om dagen idag. Eller snarare "kursen" idag. Jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det här jag går på nu. Det är egentligen ingen kurs. Det är ett antal träffar där vi som varslats har möjlighet att utbyta tankar, idéer, erfarenheter och samtidigt får höra duktiga personer prata om intressanta ämnen. Nästa gång ska det avhandlas stress. Hur vi människor reagerar och agerar på/av/pga stress.

Något som verkligen kändes som en avlyft börda var att de deklarerade ganska snabbt att ni är här i första hand för att landa i det som har hänt. Och förklarade att de flesta av oss säkert fortfarande befinner oss i ett chocktillstånd eller förnekelsetillstånd (guilty!). Så det börjar sakta men säkert med prat om stress, om personligheter för att sedan glida över lite fint till att handla om kompetens, möjligheter och att fräscha upp kunskaper om och mod till att söka nya jobb. En fejkintervju ska vi få gå på också! Jisses. Jag blir svettig av bara tanken.

I alla fall. Det känns bra. Och jag känner mig... lättad. Samtidigt som jag känner att jag behöver den här påminnelsen om att jag faktiskt är uppsagd. Jag är inte på någon förlängd föräldraledighet nu. För jag faller direkt tillbaka i slappbeteendet och rent mentalt är jag föräldraledig och i barnbubblan. Å andra sidan sa vadmannuskabenämnahonommed - konsult? ja, det är han nog - att jag faktiskt skulle ta tillvara på den egentiden jag får när barnen är på dagis. Att jag skulle låta dammtussarna ligga och bara koncentrera mig på att ta in, landa och ta mig ur. Hmm. Undrar om han förstod vilken lat person jag faktiskt kan vara?

Sedan är det faktiskt så att det är en sorg att bli av med ett jobb man trivs med. Den sorgen tillåter inte jag mig känna, för "det var bara ett jobb". Men det var inte bara ett jobb! Faktiskt. Det är 8,5 år av mitt liv (nåja, med ett till-och-från-avbrott på tre år då) med arbetskamrater, rutiner och arbetsuppgifter som jag verkligen tyckte om. Och som var en självklar del av mitt liv. Att stå här nu, med allt det borttaget - för alltid - det gör så ont i hjärtat ibland så att jag inte kan andas. Men de känslorna skakas av, borstas bort och får inte finnas.

Så jag ska försöka låta de där känslorna få komma. Och jobba på att känna att det är okej och helt naturligt att vara förvirrad och varken veta ut eller in. Jag behöver inte veta idag vad som ska hända imorgon. Inte än.

Jag kunde inte sluta tänka på alla i min situation som inte har förmånen att få den här hjälpen av Trygghetsstiftelsen. Det är verkligen något alla skulle ha tillgång till! En möjlighet att få landa innan man kastas ut i jobbsökarkarusellen. För stressen att komma vidare, alla som frågar vad man ska göra nu - det gör en helt tankeblockerad. Man säger det folk vill höra och har helt stängt av. Efter det här mötet idag kan jag säga att konsulterna faktiskt sagt åt mig att inte fundera på det just nu. Ha!

Nej, det är inte meningen att jag ska sitta och pilla navelludd under hela min uppsägningstid. Men de närmaste en-två veckorna - då har jag tillåtelse att släppa alla tankar på framtiden.

Japp, det var dagens rapport. (och vet ni vad - det har nästan inte kliat nånting idag?!)