Föräldramöte och morgonmys

Igår kväll var jag och sambon på föräldramöte på småttingarnas dagis. Ett föräldramöte utan presentationsrunda, vilket var uppskattat. Av mig åtminstone. Det spelar ingen roll att jag känner igen de flesta föräldrar rätt väl. Jag har ändå lyckats med konststycket att presentera mig som Treåringens pappa vid ett tillfälle. Det är något med det där att sitta och vänta på sin tur att prata. Det går liksom inte att lyssna på övriga föräldrar, utan man sitter bara och kör sin egen presentation som ett mantra i huvudet. Fast ibland bryter sig små bråkdelar av de andra föräldrarnas presentation in i skallen, och man försöker påstå att man har bytt kön.

Hursomhelst. Den här gången slapp vi. Istället fick vi våra barns dagisfoton i ett band runt halsen. Så då kunde övriga föräldrar dra egna slutsatser om huruvida vi var barnets mor eller far. Mycket smidigt, om du frågar mig.

Mötet var i alla fall trevligt och givande. Gruppdiskussion om när barnen är tillräckligt friska för att vara på dagis. Det är riktigt intressant att höra hur andra resonerar. För i en perfekt värld är barnen hemma så fort det finns minsta risk att de smittar. Men i verkligheten funkar det ju inte så. Inte för oss heller. Förkylningar till exempel - hur ska man göra när barnen är i stort sett konstant förkylda hela hösten/vinter? Grönt snor? Nu sägs det att det är det genomskinliga "harmlösa" snoret som smittar som mest. Eller snarare personen som alstrar det. Min lilla hjärtefråga är ju magsjuka. Eftersom jag hatar sjukdomen med en rejäl nypa passion. Men det brukar svida i folks plånböcker att vara hemma två extra symptomfria dagar, så många vill intala sig att den där kräkan nog inte alls var magsjuka. Den berodde nog på något helt annat. Been there, done that. Vi har bland annat startat (?) en magsjukeepidemi på Öppna förskolan för att jag ville tro att Ettåringens kräka berodde på en för stor potatisbit som satte sig i halsen. Den gången berodde det ju inte ens på plånboken. Bara mitt sociala behov och ren dumhet.

Men man förstår ju varför magsjukorna sprider sig så, när man sitter och pratar. De allra flesta vill vidhålla att EN kräka inte gör en magsjuka. Fast den bevisligen faktiskt gör det. Inte alltid naturligtvis, men tillräckligt ofta för att säkert majoriteten av föräldrarna har skickat iväg sina magsjukesmittande barn till dagis/skola. Eller Öppna då.

I alla fall. En intressant diskussion är det. Och en anings infekterad diskussion. För alla sitter vi där och känner oss lite träffade.

Vi hade farmorn och farfarn hemma med småttingarna, och hade lovat de små att de skulle få vara vakna tills vi kom hem. Men vi möttes av denna syn:

Två slagna hjältar i soffan.

Idag känner jag mig lite ur vädret (ett uttryck som kom som från ingenstans, undrar om jag har använt det rätt?). Jag kan inte sätta fingret riktigt på vad som känns fel. Småttingarna är hemma från dagis (ledig dag), så vad sjutton gör man då? När man inte riktigt har ork att dra iväg på äventyr? Jag ska försöka roa dem så gott det går i hemmets lugna vrå.

För en stund sedan drog jag igång en brasa, som här är lite grann på g:

Jag drog igång kaffebryggaren, för att en kopp kaffe borde kunna få mig att må lite mer som mig själv:

Nu har jag detta framför mig (inte helt sant, om man tittar på datorskärmen):

Och brasan har blivit så här fin: