Mera ljugeri

Jag tänkte spinna vidare på det här med ljugandet. Och speciellt då hur vi ljuger för varandra som samboende med barn. För det jag inte tog upp i förra inlägget (som faktiskt var lite så där ihopsnott på en fiskvart och inte alls speciellt ingående i ämnet) var de här väldigt, väldigt små lögner vi drar till med som småbarnsföräldrar. Som att vi är bajsnödiga, fast vi inte alls är det. Bara för att få några enstaka ensamma minutrar. Om man har tur. Vi mammor är ju oftast de som får bajsa med öppen dörr, för att barnen gärna gör oss sällskap på toaletten. Pappor kan faktiskt få bajsa med låst dörr. Det är tydligen ett privilegie de har. Åtminstone de pappor jag känner. Vi mammor busar oftast om vi låser dörren. Vi planerar vårt fejkbajsande. Spanar så att kusten är klar när vi smyger in i badrummet - inga barn som observerar toalettbesöket - sedan drar vi igen dörren med raketfart och låser minst lika snabbt.

Den här lögnen är även användbar om vi vill få lite tid att läsa senaste numret av Mama eller Vi Föräldrar. Eller varför inte lokalblaskan eller Dagens Industri. Don efter person. Frågan är om inte min alldeles egna sambo drar till med bajstricket när han känner för att läsa tidningen i lugn och ro. Han låser ju alltid in sig, så det är ett mindre busigt trick - men ändock ett trick.

Sedan är det ju det här med soporna. Det är kanske ingen lögn, utan snarare ett väldigt fascinerande fenomen. Jag går nämligen gärna ut med soporna nuförtiden. Jag välkomnar den proceduren och värderar den högt. Jag samlar poäng hos sambon och jag får några dyrbara sekunder i ensamhet samtidigt som jag får insupa lite frisk luft. Win win win.

En rolig kommentar jag läste angående detta var att om barnen skriker inne i huset är man inte så mycket orolig för vad som försiggår, utan mer orolig att grannarna ska höra. Vilket var så himla mitt i prick! Det är precis vad som har rört sig i mitt huvud när jag gått ut med soporna. För faktum är att det ganska ofta är vid just de tillfällena man väljer att ta en välbehövlig sekundsmikropaus. Och vad grannarna tror och tycker om en är ju ganska viktigt. Tydligen.

Naturligtvis är det alldeles underbart att ha småbarn. För det mesta. Fördelarna överväger ju nackdelarna alla dagar i veckan. Men de här små pauserna blir lite en överlevnadsstrategi. För att helt enkelt orka vara en så bra förälder man kan. Hur jag gjorde när jag var ensamstående kan jag inte för mitt liv minnas. Då hade jag iofs "bara" ett barn, och faktum var att han var väldigt "lätthanterlig". Att ha två så kallade "tätisar" är en helt annan grej. Mer påfrestande, skulle jag vilja säga. Det är bråk, tjafs och skrik mest hela tiden. Vissa dagar klarar man av att stänga av, medla och vara hyfsat pedagogisk och tålmodig. Andra dagar... då ligger vansinnet närmare och pedagogiken och tålamodet har tagit flyget till Bahamas. Dessa dagar fejkbajsas det rätt mycket. Man låtsas att magen gör uppror eller att den inte samarbetar - ni vet, när man VILL bajsa men inte KAN. Sånt är användbart, för det innebär flertalet besök på toaletten. Sådana gånger är det även legitimt att sitta en längre stund.

Alla sätt är bra, utom de dåliga.