Lies lies lies

I nån av alla dessa föräldratidningar som finns stod ett reportage om alla de små vita lögner vi drar för varandra, vi i barnfamiljer (och säkert i barnlösa familjer också, men nu stod det ju i en föräldratidning...). Vi ljuger om att vi ska jobba, och sätter oss vid datorn och shoppar loss eller ägnar oss åt allt annat än jobb. Vi shoppar loss och gömmer sedan diverse inköp för våra partners, för att sedan smyga fram inköpen som om voro de gamla som gatan. Och så vidare. Und so weiter. Eller hur det nu kan tänkas stavas.

Alla gör det. Tydligen. Vilket faktiskt var en stor sten som föll från Träsktantens bröst. Jag är inte ensam. Jag är inte sjuk. Jag är nämligen skyldig till både lögn nummer 1 och lögn nummer 2. Nu har jag ju inget jobb, men man kan ändå låtsas göra något viktigt och "tungt" vid datorn. Kolla upp barnsjukdomar och diverse annat barnrelaterat, t.ex., precis som en pappa gav som exempel i artikeln (tänk om jag kunde minnas vilken tidningen var då! Eller om jag orkade ta reda på det...). När man ändå sitter där kan man helt oskyldigt halka in på Facebook eller en och annan blogg. Bara så där i farten. Hoppsan!

Och det där med shoppingen har jag nog avslöjat både en och två gånger här i bloggen. Det är min last. Allra helst barnkläder. Men numera börjar kläder till mig själv och diverse inredningsattiraljer smyga med också. Poff, så finns de bara där i vårt hem eller på min kropp. Som trolleri. Och varje månad lovar jag mig själv att "nästa månad, då ska jag minsann hålla igen!". Men så kommer pengarna, och jisses vad rik jag känner mig! En hundralapp här och en hundralapp där - vad gör det egentligen? Två små droppar i en stor ocean av hundralappar. Typ. I min fantasivärld.

Nu har jag pysslat färdigt med mina viktiga saker här på datorn, så nu är det väl dags att joina sambon i nattningsproceduren. Ni avslöjar mig väl inte, va?