Hittade detta gamla inlägg från 1807 (eller "väldigt länge sedan", om man hellre vill) här på min personliga hårddisk på jobbet. Slänger in den och bjuder lite på mig själv...
Träsktanten och husspekulanterna
För nästan tio år sedan var jag en mindre intelligent version av mig själv, eller hur jag nu ska kunna förklara denna händelse. Jag och min dåvarande sambo bodde i min mormors gamla hus. Vi hyrde bara huset tillfälligt, och blev därför påhälsade då och då av mäklare med spekulanter på huset. Till saken hör att jag var inne i en ganska... hur ska jag uttrycka det?... asocial period av mitt liv. Folkskygg, kan man också kalla det.
Hursomhelst.
Jag befinner mig ensam hemma, när jag plötsligt hör hur en bil kör upp på gården. Jaha, då var det dags igen då, suckar jag. Fast istället för att röja undan det värsta och förbereda mig på att ta emot mitt besök, får jag panik. Jag vill minsann inte träffa några människor idag! Ahhhh! (och ja, de hade kanske försökt förvarnat oss om att de tänkte komma, men jag var, som sagt, allmänt asocial och svarade förmodligen inte i telefonen heller)
Således undanröjer jag samtliga bevis på min närvaro i huset, och försöker febrilt komma på ett bra gömställe. Den där lilla skrubben under trappen? Nej, där ligger det x antal musfällor. Och icke att förglömma - x antal döda möss, som min sambo ska ta reda på någon gång när han känner sig manad (själv är jag ungefär lika sugen på att röra dem som att... träffa folk?). Hmmmm. Annat gömställe, annat gömställe, annat gömställe, upprepar min alltmer panikslagna hjärna. Plötsligt vet jag bara att det perfekta gömstället måste finnas på övervåningen. Så jag springer upp, ser mig förvirrat omkring - hör dörrklockan ringa! K A T A S T R O F ! - och kastar mig in i närmaste garderob.
Jag inser att mitt val av gömställe kanske inte var det allra mest genomtänkta, men nu är det försent att försöka vara smart. Närsomhelst kan de öppna dörren och komma in. Det jag inte vet då, är att mäklaren inte har någon nyckel. Så jag gömmer mig totalt i onödan. Dessutom håller jag andan (för att inte undanröja min något udda placering i hemmet) helt förgäves också. Dörrklockan ringer en två-tre gånger, sedan blir det knäpptyst. Jag är vid det laget totalt blå i ansiktet (gissar jag) och hjärnan lider av allvarlig syrebrist - därför tar det ett tag innan jag inser att mäklaren inte har någon nyckel, samt att mäklaren har avlägsnat sig just för att... HÄMTA EN NYCKEL!
Någonstans i de tankebanorna slår det mig (antagligen för att jag har börjat förse hjärnan med syre igen) hur otroligt sjuk i huvudet jag är! Det är ju inte helt ovanligt att man undersöker garderoberna när man tittar på hus. Och HUR i hela friden skulle jag bete mig om de öppnar garderobsdörren... och så sitter JAG där och kurar?! "Jaså, hej! Ja, [stel urstigning, böjning på knän och knakning av rygg] där fanns det inga möss i alla fall! Jo, jag har ju suttit här sedan imorse för att eventuellt ta dem på bar gärning...".
Nej, jag beslutar mig för att det nog inte verkar speciellt normalt. Varför jag stelt stiger ur garderoben, böjer på knäna och knakar till ryggen. Nu krävs det snabbtänkthet! För att bara påstå att jag precis kommit hem när de kommer tillbaka - det vore ju bara alltför enkelt. Nä, låt mig bete mig på mitt vanliga knasiga sätt istället. Det blir lite mer action på det viset.
Vadgöravadgöravadgöra? (när jag ska tänka snabbt, så tänker jag förvisso väldigt, väldigt snabbt - men jag tänker samma sak hela tiden, vilket är rätt ineffektivt). Efter x antal "vadgöra?" kommer jag på att den ultimata lösningen är att jag har legat i badet - och således inte har kunnat öppna (eller höra) dörren! Denna gång kastar jag mig ner till badrummet, sliter av mig kläderna, dyker ner i (det tomma) badkaret och spolar lite vatten över mig. Jag koncentrerar mig på armar och hår, av någon anledning. När det sedan plingar på dörren en gång innan nyckeln sätts i låset, skyndar jag mig upp ur badet och virar en handduk runt kroppen, varefter jag tassar ut i hallen. Där möts jag av fyra väldigt förvånade (och aningen generade) personer. Då krävs det ju att man beter sig som om detta vore den mest normala händelsen i världshistorien - så jag svassar lite lätt förbi dem med ett brett leende och ett varmt "nej, men heeej!".
/Träsktanten - smart
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar