Ludd i hjärnan

Missförstå mig rätt - det är mysigt att komma hem till barnen efter en dag på jobbet. Men att efter en promenad i snöstorm, kliva in genom dörren - blöt och eländig - och fullständigt attackeras av barn som vill kramas och pussas, bäras på och hälsa... Ja, det låter härligt, men tyvärr var det inte så idag. Var tvungen att gå ifrån och hämta mig lite först. Antar att det är lite jobbigt att jobba ändå. Hjärnan är inte van den tankeverksamhet som pågår där nuförtiden!

Idag har jag jobbat på ett avtal med stelt juridikspråk som jag knappt fattar själv. Och det andra veckan, eller tredje arbetsdagen om man så vill, efter över ett års föräldraledighet. Vi vet ju alla dessutom att föräldralediga knappast ökar sin IQ under ledigheten... Graviditet, amning, sömnbrist gör en knappast till en Mensa-medlem. Jag får slå upp nästan alla ord, och känner mig som värsta skojaren. Som att inte vem som helst kan översätta om man sitter och slår upp alla ord! Grejen är att jag förstår inne i huvudet, men kan inte sätta svenska ord på det (ja, för nu översätter jag från engelska till svenska). Mycket frustrerande, kan meddelas!

Och när använde jag engelska språket aktivt sist (förutom när jag fjantar mig hemma och pratar svengelska då)? Typ tre år sedan! Jag som hade så stora planer på att jag och Anton skulle ha en dag i veckan då vi bara pratade engelska med varann. Måste nog ta tag i det. Någon dag. Hur sjutton får man tid med sånt? Vissa dagar hinner man säga "godmorgon, gå och borsta tänderna, ha det så kul i skolan, hejdå". Tragiskt, men sant. Ja, sen blir det "hej, har du haft det bra i skolan, sov så gott älskling, godnatt". Livet med en pre-tonåring.

Jag bävar för när jag börjar jobba heltid igen, för hur i hela friden hinner man med tre barn när man jobbar hela dagarna?! Nu kommer jag hem halv sex och har en och en halv timme med barnen innan det är sängdags. Kul... Iofs kommer jag nog börja en timme tidigare när jag jobbar heltid, och då kommer jag ju hem en timme tidigare också. Men ändå. Det blir nog rätt jobbigt att vara ifrån barnen så mycket, nu när jag varit föräldraledig i snart tre år. Jag är inte van! Vilket man ju iofs ska vara tacksam för att man inte är. Jag har ju haft möjligheten att vara hemma med barnen så här länge, det är det banne mig inte alla som har.