Luciafirande

Kvart över sju imorse skulle Hugo vara ombytt och klar på dagis för luciafirande. Han hade helst varit en lucia, fick jag höra imorse när jag tog fram hans nya tomtedräkt. Som tur var hade snälla mormodern gett oss ett elektriskt ljus (sånt där som tärnorna håller i), så jag skyndade att ta fram det. Vips, så hade vi en nöjd tomtenisse här hemma!

Snön vräkte ner (om man nu kan säga så om snö?) när vi promenerade till dagis. Stämningsfullt, men bilderna vi försökte ta blev ju inte direkt de bästa. Det lyckades hela tiden komma snöflingor med precis framför ena ögat, eller båda ögonen eller varför inte hela ansiktet.

Hursomhelst. Hugo gick villigt med på att ansluta sig till sin dagisavdelning, han ställde sig utan knorr på bestämd plats - men sjunga kunde vi ju glömma att han tänkte göra. Vår lilla sångfågel som inte gör annat än smånynnar eller skriksjunger här hemma. Imse Vimse Spindel och Bä bä vita lamm.

Efter sången bjöds det på pepparkakor och glögg. Hugo sprang runt och letade tjejer att pussa och krama. Tyvärr fastnade inget av det på minneskortet i kameran. Som vanligt.

När vi fikat färdigt styrde vi kosan hemåt, för att äta frukost och göra oss iordning för Mariagården. Säsongsavslutning med ringdans och... ja, det vanliga. Lek och fika. Hugo skulle så klart vara tomtenisse även där, och Ellen fick på sig sin söta velourtomtenissaklänning.

Promenaden dit var rent ut sagt överjävlig. Pulsa runt i snö med snövallar vid varje övergångsställe (plus några fler ställen) med en syskonvagn är inget jag rekommenderar som underhållning direkt. Svetten rann och jag fick nästan ont i bröstet av ansträngningen, för Hugo pratar konstant i vagnen om alla bilar och bussar och traktorer - och kräver gensvar. Började fundera lite smått vad som skulle hända med barnen och vagnen om jag där och då bara säckade ihop och fick hjärtinfarkt. Men det fick jag aldrig reda på för jag klarade mig levande och frisk hela vägen dit. Otroligt nog.

Väl framme fick jag krångla med mig stora syskonvagnen upp. I vanliga fall brukar jag lämna sovande Ellen ute, men hon hade ju lätt förvandlats till en levande snögubbe ute. Så det blev till att öppna femtioelva dörrar, åka hiss och zickzacka mig fram genom en korridor, öppna femtioelva dörrar till innan vi äntligen var helt framme och kunde pusta ut. Jag ville bara ramla ihop i en hög och sova, men nu började ju LEKTIMMEN! Tjoho... Hugo ville att jag skulle åla på golvet och leka haj. Som han gjorde. Men nja, njä. Jag avböjde. Satte mig istället i soffan och sa åt honom att han inte under några som helst omständigheter fick äta upp mina tår. Det funkade. Avledande manöver, kallas det.

Fick ta igen mig i soffan en liten stund innan det var dags för ringdansen. Pust och stön, vad extremt superjobbigt det var! Jobbigare än förra året då jag var höggravid med en 1½-årig Hugo i famnen. Hur nu det är möjligt. Jag är helt slut i armen som Ellen satt på - fortfarande. Den darrar så där lite lätt. Men jag överlevde, och lär väl överleva en darrig arm också.

Fick i alla fall en välförtjänt fika efteråt. Hugo och Ellen var glada och lekte som aldrig förr. Kul nu när Ellen faktiskt kan och vill vara med där det händer saker. Rutschkanan är ju världens underbaraste uppfinning, tycker lilla Ellen. Håret står rakt upp att statisk elektricitet och hon hetsar sig tillbaka så fort hon har landat på mattan. Behöver jag säga att hon sov som en stock sedan när jag och Hugo åt lunch på Furan?