Kluven

Jag har helt tappat lusten att blogga. Jag orkar inte vara klämkäck och jag orkar inte vara seriös. Orkar inte bli ifrågasatt, orkar inte diskutera, orkar ingenting. All energi rann av mig. Verkligheten kom ikapp. Saker gör mig trött ända in i själen. Rör upp gamla känslor som legat och slumrat i alla dessa föräldralediga år. Nu är jag full av blandade känslor och både vill och vill inte.

Jag är kryptisk. Jag vet. Men jag är normalt alldeles för öppen för mitt eget bästa. Ser oftast ingen mening med att censurera mig. Mest för att jag tänker mig att de som läser är antingen mina vänner eller folk jag inte alls känner (och således inte bryr mig ett dyft om). Men jag antar att alla hamnar här förr eller senare, lätt förvånade över att bli läst av någon man inte alls räknat med. Fast man borde fatta. Det borde man ju verkligen. Internettet är liksom öppet för alla. Och Storebror ser dig. Det får man ju aldrig glömma. Han ser dig var du än försöker gömma dig och det är enfaldigt att tro att du ska kunna undgå vissa blickar. Such is life. Nowadays. Att byta bloggadress hjälper föga.

Så nu sitter jag här med ett litet kli i fingrarna. Vill skriva. Vill inte skriva. Om jag ska skriva - vad sjutton ska jag skriva om då? Så nu skrev jag om det här. Att jag inte vill skriva. Fast jag vill skriva, litegrann. Ååååålrajti den.