Hur tänkte jag där?

Ibland är jag alldeles otroligt envis. Eller enfaldig. Eller kanske enfaldigt envis. Fast bara envis låter bäst, så vi låtsas att det är det jag är.

Idag skulle jag och småttingarna bege oss till kompis V och hans mamma T i Östansjö. Det finns inte så många lämpliga vägar att gå dit med vagn, så jag tänkte att jag skulle försöka hitta en sådan. Så att jag slapp gå med vagnen vid trafikerade vägen utan trottoar. Jag skulle ändå upp till Hällåsen med äldsta sonen, eftersom han skulle gå på Idrottsskola där. Väl där tänkte jag att det ju måste finnas en smidig skogsväg att gå. Jag ringer till T, som säger att jo, visst ska det finnas en skogsväg. Men hon vet inte riktigt var den är, och sist hon försökte hittade hon den inte. Istället hittade hon en stig som förmodligen inte går att gå med barnvagn.

Okej, det bestäms att jag ska leta lite och om jag inte hittar nåt som ser bra ut, så går jag stora vägen utan trottoar. Okidoki. Jag börjar gå och känner mig riktigt optimistisk. Det här ser ju hur bra ut som helst! Mysigt att vandra så här på en smal väg med skog på båda sidor, tänker jag. Solen skiner och allt känns så idylliskt det bara kan. Jag planerar i tanken att gå hem till T och V många gånger i sommar - det här är ju lätt som en plätt. Tjoho!

Men här stöter jag på hinder nr 1. Vägen tar slut. Hux flux står där ett stort stängsel i vägen. Det är bara att vända och undersöka andra vägar. Efter en kort backning ser jag en ny gångväg, och glad i hågen börjar jag traska. Tänker återigen hur mysigt det är. Tänker också att T måste ha missat den här vägen helt, för det är ju hur lätt som helst att gå med vagn här. Syskonvagn dessutom! Ha!

Mjo. I början var det ju lätt. Sen kom det lite stora stenar i vägen. Men de kom jag lätt förbi. Och oj, nu blev det allt lite snårigt här mitt i stigen. Hoppsan sa, men det gick bra det med. Men titta där, en stor lerig vattenpöl mitt i stigen. Aj då!, men jag löser även detta. Blir liiite kladdig om mina små ballerinaskor, och önskar en liten stund att jag hade tagit gummistövlarna. Men liksom övriga hinder kommer jag förbi utan större problem. Det var dock rätt svettigt det här. Oj oj, pust pust. Och hoppsan, vad vagnen kränger! Småttingarna studsar runt där inne i vagnen. Treåringen smått nervös och ifrågasättande. Och ettåringen sovandes som en stock (?!). Jag ser nån typ av bajs. Lite större än älgbajs. Ojdå, vad har det varit för djur här då, skrockar jag modigt och pratar jättehögt och lite så där hysteriskt glatt resten av vägen. Så har jag hört att man ska göra för att skrämma bort björn. Nämligen.

Plötsligt tar stigen slut. Bara poff! så är det enbart stenbumlingar och högt gräs framför oss. Här tycker man att jag borde ha gett upp tanken på en idyllisk skogsväg, och tagit mitt förnuft till fånga. Men nix! Jag ser nämligen att stigen fortsätter - bara man kommer förbi de här stora stenarna! Halleluja! Så jag lyckas på något sätt kränga vagnen över sten efter sten. Där det finns vilja finns det en utväg. Eller nåt sånt.

Nu ska ni ju veta att det jag kallar "stig" egentligen inte är det man skulle benämna stig. Alls. Det är en stenig, knölig, smaaaaal liten rest av något som en gång i tiden kanske var en stig. Men det går ju att ta sig fram, och någonstans inom mig ler jag lite så där nöjt över att T inte trodde att jag skulle kunna ta mig fram med vagnen den här vägen. Tänk hennes min när jag kommer fram och berättar om detta äventyr! Ha! Jag kunde visst! Utmaningen is on!

Någonstans där bland urvrålsknuffningar och försök att inte få vagnen att välta slår det mig att det kanske finns jordgetingar här. Ojdå. Vad skulle jag ta mig till om det kom ett gäng sådana? Öh... Eh... Nä, sådana tankar kan man ju inte gå runt och tänka! Eller...? Då får jag lite panik och försöker gå fortare. Rätt lönlöst, för det går ju knappt att komma framåt överhuvudtaget. Treåringen sitter där i vagnen och är förvånansvärt tapper, med tanke på att han just nu genomgår en flygfäfobi-fas, och det kryllar av diverse flygfän runt våra huvuden. Däremot undrar han var kompis V egentligen bor nånstans. Ja, om det ändå hade varit i en koja i skogen! Då hade vi nog snart varit framme. Men sån tur har vi ju inte.

Jag tänker tanken att vi borde vända och gå tillbaka. Men det känns så himla jobbigt. Nu har jag ju kommit så här långt ju! Så den tanken slås illa kvickt bort. Bort bort! Jag ska triumfera!

Däremot har jag inte naturen med mig. "Stigen" tar nämligen slut. Helt slut. Jag går fram en bit för att rekognosera, Treåringen ropar nervöst. Det finns två alternativ. En längre in i skogen, fast då finns liksom inget som helst stigliknande. Och en upp mot höger, som iofs skulle kunna vara en fortsättning på "stigen", men med stora, stora stenbumlingar exakt överallt. En kort stund funderar jag på att anta utmaningen - vi är ju säkerligen framme bara vi lyckas krångla oss ut ur skogen. Men jag tar mitt förnuft till fånga. Kroppen gör ont överallt av ansträngningen att knuffa en syskonvagn genom en snårig och knölig skog, svetten rinner, flygfäna kryllar runt mig och jag är nära att börja gråta av trötthet. För att inte tala om hur törstig jag är! Solen gassar som aldrig förr, och jag undrar om det är så här mitt liv kommer att sluta. "Trebarnsmamma hittad avliden i snårig skog med syskonbarnvagn och två Småttingar".

Så jag kapitulerar. Jag ger upp. Pust och stön och jäkla skit då. Vi vänder. På vägen tillbaka, som är om möjligt ännu mera snårig, knölig och lerig, får jag riktig jordgetingspanik. Vad sjutton skulle jag göra?! Vad SJUTTON skulle jag göra?! Vad sjutton skulle jag GÖRA?! Panik, panik! Men just nä, det gick inte att gå fortare.

Jag är alldeles gråtfärdig och helt slut i varenda muskel i kroppen, när jag äntligen ser ljuset i tunneln. Där är civilisationen! Men glädjen blir kortvarig. En geting har bestämt sig för att den SKA - banne mig! - sitta på mitt huvud. Mitt svettiga, härliga huvud. Jag är inte bara rädd för jordgetingar, jag är ganska rejält rädd för vanliga getingar också. Så jag försöker springa ifrån getingen. Dödstrött i hela kroppen, med en bamsevagn framför mig. Det går... så där. Det börjar pipa i bröstet på mig för varje andetag, och jag tror allvarligt att hela huvudet kommer att explodera av värmeslag.

Efter lite viftande med koftan runt huvudet blir jag av med getingen. Jag kommer ner till Hällåsen igen. Stora sonen tränar friidrott, och jag vill bara stanna där en liten stund i skuggan och vila. Lite välförtjänt vila. Så jag sätter mig på huk bredvid vagnen och pratar lite med Treåringen. "Oj, vad kissnödig mamma är!", säger jag. Och ungefär sekunden efter det känner jag hur jag börjar kissa! Gaaaah! Vad är det som händer?! Jag reser mig förskräckt upp, men jag kissar visst fortfarande. Knipövningar - vad är det?

Nu ska jag bara krångla mig bort från allt folk, utan att visa att jag - vuxna människan! - har kissat på mig. Turligt nog har jag just en syskonvagn med mig, och drar den bakom mig resten av vägen hem. Ringer T på vägen och berättar om vårt äventyr. Det bestäms att hon och kompis V kommer hem till oss istället. Säkrast så.

Nog för att jag hade bestämt mig för att börja röra mera på mig denna vecka - men den här typen av strapats var nog inte riktigt vad jag hade tänkt mig.