Detta är inlägg nr 100. Jippie yay. Lite av en bedrift, måste jag säga, eftersom jag startat upp femtioelva bloggar som bara runnit ut i sanden. Träsktanten is here to stay. Kanske.
Idag har det varit Grodlopp på 3-åringens dagis. Min son missförstod allt litegrann. Det där med vätskestopp blev verkligen vätskeSTOPP. Han stannade och drack vatten i evigheter, pysslade och donade och ja, vad vet jag egentligen? Jag stod nämligen vid mål och väntade. Såg hela dagiset springa förbi, en och en. Men ingen son. Var ju tvungen att gå och kolla så att han inte låg avtuppad i ett dike eller stod och trotsade och vägrade springa/gå mer. Men då kom han där och knallade på. Gick alltså. Så fort han såg mig började han springa, precis som att mamman inte fick se att han maskade lite (för det hade jag ju inte listat ut redan...). När jag tjoade och heja-ropade tog han i så där som bara barn kan. Armarna gick i femhundratjugo och benen rörde sig väldigt fort, men ungefär på samma ställe hela tiden. Och så ett lite generat, men stolt leende. Hjärtat kan ju svälla över av mindre.
Han kom i mål till slut, och fick sin medalj. Stolt som en tupp och ungefär lika intresserad av sin mor som en tonåring. När jag kom fram och grattade och tjoade (ännu mera, ja - misstänker att jag kan ha varit lite dryg) visade han medaljen och vände sedan ryggen till.
Sen är det ju det här med bilder. Riktiga föräldrar - sådana där med stora F - kommer ju ihåg att ta med en kamera för att föreviga. Lite halvdana föräldrar har i alla fall mobilen med sig, så att det går att ta några kassa suddiga mobilbilder. Sen finns barskrapet som har varken eller. Gissa vilken kategori jag hör till...
1 kommentar:
Typ samma kategori som jag. Har i och för sig släpat med kameran till åtskilliga midsommarfester och så vidare, men TROTS att jag gillar att fota råkar jag på något underligt vis glömma att fotografera när jag väl är där. *himlar generat med ögonen*
Skicka en kommentar