Knäppis

Idag har jag varit lite pinsam.

Ellen har sovit pissdåligt inatt pga förkylning. Jag är själv tokförkyld, och såg bara fram emot tiden EFTER dagislämningen då Ellen sover och jag kan få lite lugn och ro helt själv. Jo, troligen händer det en sån här dag...

Träffade några bekanta på dagis och började prata lite. Det störde Ellens rytm, så hon blev väldigt svårsövd när vi promenerade vidare. Hon brukar i stort sett sova när vi kommer hem igen, men nu fick jag ta en liten extra runda. Sedan runda runt lite på gården. Gunga och vyssja vagnen, fram och tillbaka. Och TILL SLUT somnade hon. Ahhhhhhhhh...

Som OM det skulle vara så enkelt... För då, gott folk, sätter en granne igång med att såga ner en tall med motorsåg, en annan granne börjar klippa gräset, en TREDJE granne reparerar en dörr - och som grädde på moset står någon och burnar med en bil bakom vårt hus. Det är ju komiskt, egentligen, för jag överdriver inte ens. Alla de sakerna hände, precis samtidigt, precis efter att Ellen äntligen hade somnat! Det kändes dock inte speciellt skrattretande just då, snarare höll jag på att börja gråta.

Och nu kommer det pinsamma. Jag har en förmåga att tycka att hela världen ska ta hänsyn till att mina barn faktiskt behöver sova just där och då. Man borde stänga av alla vägar i närheten, spränga alla mopeder (fast långt före mina barn ska sova då, i förebyggande syfte) och sätta munkavle på samtliga förbipasserande fotgängare. I det där förebyggande sprängandet kan man ju även inkludera gräsklippare, motorsågar och annat otyg. Så tycker jag. För mina barn behöver sova, och jag - god damn it - behöver egentid! Denna heliga egentid. Denna högt, högt älskade egentid. Och just det - mina barn behöver sin sömn också. Typ.

Hursomhaver. Jag stegar ut från huset, efter att jag har sett min dotter sitta upp i vagnen. Jag stegar inte bara bestämt, utan skitförbannat. För att understryka min ilska slår jag igen dörren rejält. Typ så att det överröstar motorsågen/gräsklipparen/dörrreparatören/bilburnaren. Jag hämtar Ellen och stegar så där förbannat tillbaka. Kastar en "om blickar kunde döda"-blick på mina grannar och slår igen dörren efter mig så där rejält igen. Fast nästan lite mera rejält den här gången.

Och ja, ena grannen såg mig. Och nu skäms jag. Vadå hysterisk? När ilskan lagt sig inser jag ju att världen kanske inte kretsar helt och hållet kring mig och mitt behov av egentid. Eller, mina barns behov av sömn, hette det ja.

När jag hämtar sonen på dagis ska jag le stort. Och eventuellt stanna och fråga om någon har sett min psykiskt labila tvillingsyster.