Jahapp?

Sambon fick dra iväg på larm och kvar satt jag och såg ut som en fågelholk. Så ofta händer det. Jag som är soffpotatisen personifierad studsade plötsligt upp ur soffan och irrade runt medan sambon skyndade sig att få med allt och sticka ut genom dörren. Jag fortsatte irra runt. Öh?? Själv med alla barnen??? Oj! Hur gör man då??? Ja, det var ju inte så mycket att göra för alla tre sov (ja, Hugo somnade några minuter efter att fadern sprungit hemifrån). Kunde inte ens gå tillbaka till tv-soffan då jag insett det, utan vankade lite från rum till rum. Jahapp? Vad ska jag hitta på då? Jag som också fått adrenalinet att skjuta i höjd av larmet, men som inte skulle nånstans? Hum di dum. Ja, jag åt en banan och försökte lugna ner mig. Funkade så där. Magen skrek och egentligen skulle jag kunna dra ihop en trerättersmiddag på den energin jag plötsligt fått. Pillade lite på godispåsen, men magen led lite av magsjukan fortfarande så godis kändes inte som rätt skonkost.

Tänk! Jag och sambon tillbringar sällan våra kvällar tillsammans, men man är ändå van att ha varandra där. Någonstans i huset. Annars blir man rastlös i kroppen och vet inte vad man ska hitta på. I och för sig räcker väl ett sånt larm till för att man ska bli helt "ojig" och sprattig i kroppen. Första fem minutrarna känns det som att man går runt med ögonen vitt uppspärrade. Tur att det inte är jag som ska iväg sådana gånger, säger jag bara. Då skulle jag väl göra som min kollega (tillika kollega med sambon då, fast på annat jobb - snurrigt det där) och ta med mig kläderna i handen men glömma att klä på mig. Å andra sidan får jag väl räknas som en rätt cool sambo som inte får för mig att mitt livs kärlek absolut måste ha en mössa på sig och trycker ner den för ögonen precis när sambon kliver utanför dörren så att han ramlar nerför trappen. Jodå, en sann historia. Dock inte gjort av mig då. Det kan man ju vara lite stolt över. Jag irrar bara omkring därinne med uppspärrade ögon och äter en massa bananer.